Sitter i sängen, Ida sitter på sängen bredvid och läser alla sms och hälsningar och Charlotte och Emma gick precis upp till sig. Vi har suttit här, bredvid varandra i ömsom tystnad och ömsom skratt och glädje, och försökt ta in allt. Tror inte vi lyckats än, men vi försöker. Vi försöker påminna varandra om vilken fantastisk dag vi har fått vara med om. En historisk dag! Fast det kommer nog ta än längre tid att förstå..
Vad ska man säga en sån här dag? Ord räcker inte till. ”Helt sjukt” är en återkommande fras. Från oss alla, ledare som aktiva som vallare. Helt sjukt.
Hela laget var så pepp vi bara kunde i morse. Vi skrattade och lyssnade på musik. Peppade varandra. Längtade på något konstigt sätt tills vi skulle få få klappen i ryggen och sticka ut på vår sträcka.
Och som alla gjorde det. Ida. Wow. Vilken sträcka. Vilket huvud. Vilken krigare. Så djupt imponerad, om än inte förvånad. Emma. Flyter med lätt som en plätt, glider fram som en gudinna på skidorna. Gör ett taktiskt perfekt lopp, ligger i rygg på de tuffare partierna och sedan bara svischar om utför. Jag. Jag gav allt. Krigade. Fokuserade på att hålla Norge bakom mig. Visste inom mig hur stark Charlotte är, vilken fantastisk form hon än men insåg också att det krävdes att jag drog mitt strå till stacken. Det var jobbigt. Det tog emot, precis som det ska, och jag grämde mig lite för att inte kunna hålla ryggen på finskan och tyskan, men idag hade jag inte den farten. Jag gjorde vad jag kunde. Jag drömde om en medalj och skickade ut medalj med en bronspeng så gott som i handen. Charlotte. Inspirerad av oss all tog hon upp jakten på guldet. Tog sekund för sekund. Och till sist var hon i rygg. Och sen var hon om. Och vi skrek.
Det sista varvet för Charlotte var en mental utmaning för oss. Vi skrek och skrattade om vartannat. Kramades. Hoppade. Blundade. Väntade. Och väntade lite till. Sen var hon ikapp. Och vi jublade. Ida skrek ”vi blir historiska”, jag och Emma kramades och visste inte var vi skulle ta vägen. Rusade fram och tog emot vår Charlotte. Landade i en tv-puckshög och höll på att kväva stackars Charlotte som låg där på backen med maxpuls och ventilerade mer än en flodhäst (om nu flodhästar ventilerar mycket..).
Sen fortsatte resten av dagen i samma tecken. Rop. Skrik. Skratt. Tårar. Kramar. Hopp. Blommor. Media. Intervjuer.
Bland det bästa med dagen var glädjen i målfållan. Från alla andra nationer. Alla gladdes så åt oss. Det var ett enda kramkalas mellan alla nationer. Och speciellt mellan oss och Norge. Thereses kram, det är äkta glädje. Tyskorna som bara ropade ”Anna!!” och hoppade på mig och kramade om mig. Att få träffa alla ledare och vallare och resten av våra lagkamrater. Den glädjen.
Vallarna. En historia för sig. Det fantastiska underbara team. Som jobbat för det här, dag som natt. Under fyra år har de förberett sig. Och sen klaffar det bara. En guld som är minst lika mycket deras som vårt. Vi är ett lag. Och som lag vann vi idag GULD!
Nu ska vi försöka sova och i morgon ska vi få ta emot medaljen. Vi har vunnit OS-guld. Jag kan inte fatta det.
Jag är så lyckligt!! WIIIEHOOOOO!!
Tack för allt, ni är en stor del i det här.
Anna å resten av tjejerna.